Det finnes flere kilder som kan kaste lys over den videre skjebnen til de svenske krigsfangene fra Trangen. En av dem er en dagbok som er skrevet av soldaten Erik Tupp fra Nås som tjenestegjorde i Västerdals kompani under Kaptein Godée. Det finnes også flere varianter av ”Trångenvisan” som ble sunget blant folket på begge sider av grensen i tiden som fulgte.
Soldaten Tupp skriver:
” År 1808 den 28 mars fick vi uppbrottsorder till det danska kriget, då vi avmarscherade från Nås til Äppelbo. Den 29 till Malung, varest vi voro den 3 april, då vi marscherade till Fors. Den 4 till Värmland. Den 5 till Medskogen, där vi låg och gjorde vakter och patruller till den 11 april. Då frestade vi vår fiende för första gongen vid en ström, som heter Flisa. Då jagade vi dem till en by som heter Nyan, och där gjorde vi en batalja, vi som var jägare, så att det var nära gjort att vi hade blivit fångna. Men så fick vi order att retirera tillbaka till Medskogen igen, den 14 var vi åter ut att försöka vår lycka. Men det lyckades intet. Vi träffade åter vår granne på samma ställe och då jagade vi honom till Skalbo Kilen, och där gjorde vi en stor batalja och där blev några blesserade. Vår jägarofficer baron Cederström och löjtnant Fahnehjelm och ryttmästar Tenstedt, de blevo blesserade och så retirerade vi åt Medskogen igen. Den 25 april marscherade hela bataljonen ut, men då gick det ganska olyckligt för oss. Vi marscherade från lägret klockan 12 om natten och var ganska svårt väder och då vi hade marscherat till dess vi hade ungefär ett halft mil till Calt bör (?) där attakerade vi tillhopa och gjorde en stor batalja, och där fick många sluta sina ögon tillsammans och vila sig från denna bullriga världen och vi övriga blev tillfångatagna, och de förde oss till Åsnäs kyrka, där vi låg över en natt. Den 26 marscherade vi till Älvroms kyrka. Den 27 till Lötens kyrka. Den 28 till Stångs sockens kyrka och där vilade vi över en dag. Den 30 marscherade vi till Ulsaker kyrka. Den 1 maj til Skilmas kyrka. Den 2 till Kristiania och på befästningen och där låg vi till den 10. Den 11 till Akers kyrka. Den 12 till Drammen där vi blev inkvarterade på ett skepp som hette Gratis.
Den 1 september var jag på Gratis och då fick jag en skjorta och samma dag skrev jag hem till Sverige. Den 10 september flyttade jag från Gratis till Bärums järnverk och där var vi på arbete till den 8 februari 1809. Då marscherade vi därifrån till Drammen och den 9 til Kungsberg (Tønsberg?) och där fick jag en skjorta. Den 5 mars marscherade vi ifrån Tönsberg till Larviken och där låg vi till den 9. Då steg vi ombord. Den 10 landsteg vi vid Flottstrand i Danmark. Den 11 marscherade vi därifrån och den 12 kom vi till en stad, som hette Ålnborg och där fick jag ett par skor. Den 20 mars marscherade vi därifrån och ankom till Ranes den 23 och där träffade jag några utav våra kamerater och där fick jag ett par strumpor och en skjorta. Den 9 april marscherade jag därifrån till en kapten att antaga arbete. Den 24 marscherade vi därifrån och tillbaka till Randers. Den 29 kom en in ifrån landet, som hade huggit den ena handen utav sig och det var en rättvikskarl.
År 1809 den 7 juli fick jag begå Herrans högvärdiga nattvard. Den 18 september skrev jag till Sverige. Den 3 december tog Vildkatt (soldat fra Nås) avsked ifrån oss. Den 27 november reste våra underofficerare ifrån oss i Randers. Den 10 januari 1810 marscherade vi ifrån Randers till en stad som hette Århus och där steg vi ombord den 26. Den sista landsteg vi i Hälsingborg. Den 28 februari kom jag hem.”
Mig lyster till att sjunga,
fastän jag fången är,
med mun och så med tunga,
fastän bedrövligt är.
När jag på hemmet tänkar,
på vän och syskon kär,
mitt hjärta bär stor längslan,
och allt för sorgligt är.
O, store Gud och Herre
och himmelens monark,
se neder ifrån höjden
på denna syndamark!
Se till oss usla fångar,
som här i Norge gå
i denna Sommar långa
och hava stor åtrå!
Den dag jag aldrig glömmer,
när vi från gränsen drog
och in i Norge gingo,
det blev et fasligt slag.
April den tjugufemte
det ar en heter dag;
då krut och kulor blänkte
och mången föll i slag.
Den dag blev mången änka
och faderlösa barn;
av både norsk och svenska
låg stupa’ mången man,
och uti blod nersöla,
i snö och i morass
blesserade och döda
framkördes många lass.
När dagen var förliden
och slaget var förbi,
vi, som då var i livet,
fick oss tilfånga ge
och med stark vakt marschera
till Åsnäskyrkan fram;
där blev vi inkvarterad
att vila alle man.
Om morgon’,när vi vakna’
missnöjda då vi var,
kamrater då vi sakna’
som var i dödens hand.
Utanför kyrkomuren,
hopkastad i en kull,
låg alla, efter turen
de fingo då sin mull.
Sen blev vi inkvarterad
och ställdes på parad
med vakt til fots och hästar
omkring båd’ fram och bak.
Sen fingo vi marschera
i snö och uti vann
till staden Kristian’
När som vi där ingingo
på stadens gata lång,
åskådare vi fingo,
och de var ganska mång’
av både män och kvinnor
så stora liksom små.
Vi svenska fångar gingo
och låts ej se därpå.
När vi där hade legat
i stillhet och i ro
och våra kroppar vilat
Iihela åtta dar,
då fingo vi marschera
ett stycke längre fram,
det var visst fyra milen,
till sta’n, som hette Dramm.
Sen blev vi kommenderad
utpå ett skepp så stort
och blev med pråmer förda
från strand till sjöss – ombord
det var det sämsta ställe,
som uti Norge var,
där var knapt uppehälle
men alltför långa dar.
Jag ledsnar till att leva
på denna usla ö,
så länge jag i Norge
sall äta fångebrö’.
men intet had’ vi skylla,
sen vi från Gradis kom,
sen fick vi ligga stilla,
men magen han var svong.
Ack, om jag hade vingar
allt som en viter svan,
då skulle jag mig svinga
hem till mitt fosterland,
ja, hem till vännen fara,
där som jag har mitt bo,
där lyster jag mig att vara
här har jag ingen ro.
Jag skulle dikta mera
och lägga mera till
och skriva värser flera
men måste tiga still.
Min ursäkt bliver denna,
att jag ej längre ser
samt brist på bläck och penna
att skriva något mer.